Tjenare!

Tänkte börja lite med min vikt dagbok som var syftet med min blogg att skriva av sig och kanske hjälpa någon i samma sits.

Jag har alltid varit ett kraftigt barn,inte tjock precis men alltid lite större än de andra barnen iallefall i skolåldern som jag kommer ihåg det,när de andra vägde 45 vägde jag 55 tex..men jag var lång med. Jag har inte direkt blivit mobbad för min vikt,visst har det förekommit gliringar i konflikter...men inte att jag känt mig mobbad pga av den. Under högstadie perioden var jag ganska stor i käften och kom gärna i bråk och slogs för de som inte var infödda i denna vackra kommun eller som var annorlunda. Fick höra mkt annat istället som knarkare och hora..osv..men svartklädd och målad och hårdrockare som jag var tyckte jag nog att jag vann fighterna som blev...huuuga...hemska högstadium..ryser över att gå i dessa lokaler som min son nu går i. Men men fann mina allra bästa vänner där och kom på hur en riktigt människa var och hur ytlighet inte var min grej! Jag bor trots allt här nu vilket jag ALDRIG hade trott,men detta är en helt annan historia den tar vi en annan gång:)

Jo jag var ganska populär och hade inte problem med killar och har väl egentligen aldrig haft så dåligt självförtroendet har inte tagit såna stora törnar förrän de sista åren nu som tungviktare. Idag vill jag inte gå ut bland okänt folk som på krogar eller andra tillställningar,där risken att fastna finns,tex..karuseller,grindar till olika inträden osv...tänker ni på sånt ni normalviktiga?,hur det känns att fastna i en spärr in till någon underhållning och massa människor bakom? Eller hur man måste välja tantkläder när man vill vara 33år..finns massa exempel...undrar hur det känns att inte ha dessa problem eller att kunna åka attraktioner på Liseberg?

Jag blev gravid som 18åring och med anlag för övervikt,ingen nutritionslära samt en begynnande övervikt pga av ett dåligt förhållande blev kilona många.

Och på den vägen/vågen är det. I mitt fall att jag har blivit så överviktig som jag är idag beror på många faktorer och jag vet dom allihop och det har inte hjälpt mig att gå ner i vikt ändå!

Ingen lärde mig vad jag skulle och inte skulle äta när jag var liten.

Jag har övervikt i släkten,mkt gener.

Jag tröstäter när jag mår dåligt,och använder mat som ångest dämpande och ångest har jag haft mycket av!

Jag är alltid matglad och aldrig kräsen gillar allt och ingen allergi(tyvärr)

Är en kontrollmänniska men brister i kontrollen i matintag,vilket är vanligt att man gör då man är kontrollerande i allt annat.

Jag har sedan 18års ålder bantat och troligen förstört en hel del i ämnesomsättningsapparten. Jag önskar jag kunde säga att jag har en hormon sjukdom eller äter mediciner som gör mig tjock men så är inte fallet jag har ätit mig till det här själv!

Vägen till remissen till GBP(Gastric by pass) har varit lång och genomtänkt och inte alls tänkt som någon "genväg" som vissa kallar det.
jag har under dessa år provat en massa saker och visst har jag gått ner som mest 15kilo men har gått upp allt och lite till varje gång.

Jag har varit inskriven på viktväktarna säkert 10ggr,jag har provat GI flera ggr,jag har svält mig med kurer som cambridge,nutrilett,herbalife flera ggr..jaa...banandieter,kalvsylte dieter..sahlgrenska metoder...osv...varje gång går jag ner, ger upp och går upp.

Till slut orkade jag inte mer,rädd för komplikationer av min vikt och trött på att spendera hela min ungdom som stor och tung och trött..gick jag till vårdcentralen i Färgelanda.

Där blev det ett NEJ...måste gå igenom deras program först..Kbt (kognetiv beteende terapi) dietist samt sjukgymnastik flera ggr i veckan under ett år skulle jag testa först!

Gjorde detta och blev väl utbränd på kuppen för att hinna passa alla dessa tider..suck..jag gick ner för att sedan gå upp.

Sen fick jag remissen...läste den står bla..."programmet som läkaren ordinerat har gjort att patienten gått upp snarare för att gå ner" Japp det är jag i ett nötskal.

Så då skickades remiss som kom in till Sahlgrenska i februari 2009..sen hände ingenting...ingenting..ringde o hörde o de sa att jag skulle använda min vårdgaranti och söka ett annat sjukhus eller stå kvar i kö för väntan i ca3år.

Jag började kolla sjukhus,ringa vårdslussar m.m så till slut skickades remiss och betalningsförbindelse från mitt landsting till Ersta sjukhus i Stockholm.

Det har tagit längre tid där än väntat säger de,då de har ett väldigt tryck på sig för alla som behöver opereras och inte kommer inom vårdgarantin.

Så nu har jag fått ett datum för första besök i stockholm,den 3september åker vi ner för besök hos Dietist,obesitassjuksköterska samt läkare.

Det är dom som slutligen avgör om jag får en OK stämpel i baken för operation. Jag är nervös som sjutton,jag som är hypokondriker inbillar mig att jag blir den första som de opererar som inte går ner i vikt,eller ännu värre jag dör av komplikationer,det är ju trots allt ett stort ingrepp!!

Om jag har tur är jag opererad innan årets slut..fatta vad mina tankar kretsar runt!!

Vill också säga att min mamma varit jättestöttande i vad jag kommer att gå igenom, hon har erbjudit sig att ta semester och köra mig till stockholm för detta besök och vara med mig. Hon och Lars-Göran pratar också om att hämta mig när jag är nyopererad,så jag ska slippa ta tåget. Det är otroligt!!

Blir lite bökigt med alla återbesök i stockholm de första året men får se det som en chans att träffa min bästa vän Lisa och umgås med henne!

Vi åker den 2september för att stanna till 4...jag mamma och Ida och min syster Michaela...fortsättning följer...

kramar!!

 

Ellinore

28 juli 2010 12:47

Vad bra du skriver!! Härligt att Mamma stöttar dig så. Hade jag kunnat ta semester här hemma från barn o allt så vet du att jag mer än gärna följt med o stöttat oxå. Detta kommer gå jättebra! Kram

http://www.wilding.bloggplatsen.se

 

Maddis

29 juli 2010 10:23

Jag håller alla fingrarna och tår på att operationen går bra. Du fixar det här, du är ju så jäkla stark Leone, fast ibland glömer du bort din otroliga styrka,så efter operationen får du banne mig plocka fram den :-)
Många pussar å kramar!!!!! Du fixar detta galant!!!

 

leone

29 juli 2010 18:51

Tack syster vad snällt skrivet,vad glad jag blir svårt avgöra själv hur man bra man är på att skriva:) Tack o kram

http://loone77.bloggplatsen.se

 

leone

29 juli 2010 19:02

Tack för era fina kommentarer!!
Ni anar nog att de värmer och ger gåshud..hihi..
kramar till er!!

http://loone77.bloggplatsen.se

 

mamma

29 juli 2010 20:19

här är jag också min vän , det skall bli roligt att åka till den stora staden och shoppa med er jösses vad flickorna skall handla eller hur, du är duktig på många olika saker, och det du företar dig klarar du av det vet jag
puss och kram

 

Camilla

31 juli 2010 08:12

Klart allt kommer gå bra. Gud, vad duktig du är. Jag tänker på dig allt för ofta. Fortsätt skriva för du är en fantasktisk skrivare, det har du alltid varit (tänk alla långa brev för hundra år sen) Varför inte bli författare??? Kram

 

leone

31 juli 2010 16:43

Tack Camilla!
det värmer! Jo jag har alltid gillat att skriva men svårt att bedömma hur man skriver själv,såå kul att få bra respons!!
Tänker på dig ofta med,ska du veta!!
kramar!!

http://loone77.bloggplatsen.se

 

Erica

2 augusti 2010 12:02

Hej!
Ville bara skriva att jag är i samma sits som dig! Känner så väl igen mig i det du skriver. Andra drömmer om jorden runt resor, själv drömmer jag om att få på mig ett par pjäxor o kunna åka skidor igen, kunna åka allt på liseberg utan att oroa mig om jag får plats i sätet,kunna flyga utan att skämmas över att man tar upp hela sätet o lite till, kunna leka med min dotter obehindrat, bada på en allmän strand utan att skämmas ihjäl, prova kläder som faktiskt sitter bra och är snygga. Jag väntar på operation med, har just nu avklarat första träffen med läkaren och ska nu i augusti på gruppinformation med dietist, läkare o narkossköterska. Efter det är det väntan som gäller för mig... vet inte alls hur länge man får vänta efter det, känns lite som livet rullar på i paus-läge just nu... Bra att kunna läsa om flera som går igenom samma sak iaf...// En mycket tung 29-åring

 

leone

5 augusti 2010 00:44

Erica!
Tack för din kommentar!
Roligt att någon i samma sits hittat hit,det var ju lite målet! Du har nog kommit några steg före mig verkar det som,håller med känns som en oändlig väntan man vill bara bli opererad,överleva och börja ett nytt liv! Lycka till!

http://loone77.bloggplatsen.se

 

Kathy

6 augusti 2010 18:44

Såg att du varit inne på min blogg =) Förstår att du tycker att vi tänker så lika!! Jag log när jag läste ditt inlägg, kunde lika gärna varit jag som skrivit det där!! =))
Det är en stor operation du ska gå igenom, men precis som med alla andra operationer finns det risker. För mig har allt gått jättebra!! Och det gör det helt säkert för dig oxå!! =)
Lycka till

//Kathy

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nää....idag är ingen bra dag! Inte igår heller:( Har nyss legat influensa sjuk och är inte riktigt kry efter detta ännu...men när man ser att det vänder börjar något annat...suck..   Har tyckt det gått så bra med maten och illamåendet den sis...

Ja eller hur man nu stavar det! Jag vet borde skämmas skaffar en blogg för att följa min viktresa osv och sen inte uppdaterar den MEN....har haft och har fortfarande problem med denna blogg den har krånglat med lösenord och varit väldigt trög när j...

Hej! Helgen har varit okej,för nu är den ju redan slut...snurrar jorden fortare?! Jag menar när jag var barn tyckte jag tiden gick så långsamt...aldrig fyllde man år eller aldrig hände det där roliga man längtade efter eller julafton var ju såå l...

Lite flummigt var det förra inlägget givetvis är det Julafton jag bett om semester för:) surrar mkt i huvudet nu:) ...

Hejsan!! Jo jag lever och nej inget datum för op ännu! Jag blir galen av att bara vänta och vänta....så omotiverad till allting just nu! Jobbigt med barnens pappa...jobbigt med väntan på op...och detta att inte kunna planera någonting! bett om ...