Det var en solig dag,kylig och helt blå himmel...kom ihåg att jag hann tänka på det då jag rullades in i ambulansen...minns att jag tittade upp mot himmeln,och tänkte att det var en riktigt vacker september dag. Minns det som igår...fasan..oron..maktlösheten.

Jag hade haft problem under hela graviditeten,och på bröllopsresan i maj samma år hade jag fått åka in på turkiskt sjukhus,då de befarade ett sent missfall...fick stränga order av den turkiska läkaren att vila under resterande tiden av veckan vi var där,detta var dag 2..fick medicin med som skulle hjälpa mig att behålla mitt barn.

Ringde hem till Sverige för att prata med min Barnmorska,hon svarade barskt att jag skulle leva som vanligt,ska "det" ut så ska det.

Ja ni kan väl förstå vad denna resan innebar för mig.

Kvällen innan den där soliga vackra morgonen hade jag ganska ont i magen när jag la mig,men tänkte inte så mycket på det utan försökte somna,Simon hade krupit intill mig som så många nätter förut,jag somnade...vaknade tidigt av att det var blött i sängen,lyfte på täcket och såg till min fasa att det var massor av blod..Jag väckte mannen och sa att det var något fruktansvärt fel..simon vaknade med,och blev förskräckt av den panik som utbröt. Det ringdes efter ambulans,grannen kom in för att hjälpa till,att ta hand om simon och ringa närstående.

Ambulanspersonalen kom och lyssnade på magen men kunde inte höra några hjärtslag..det var då jag rullades in i ambulansen och i all oro,tittade jag upp på den blåa himmeln och tänkte på vilken vacker dag.

Väl inne på sjukhuset blev det bråttom,jag förlorade en massa blod,det var moderkakan som lossnade och nu var det bråttom om den lilla i v,33 skulle överleva jag även jag såklart.

Vi kom in på Näl kl.8.50 min dotter kom kl.9.08

Det var akutsnitt,så något fint snitt blev det inte,jag var också nedsövd.

Jag kände det som om jag blivit överkörd av en lastbil..minns jag att jag tänkte,det var så här det kändes att bli överkörd? Jag mådde illa men allt som kom var tomma rapar...hörde någon långt borta som sa "du får upprepa vad du säger tills hon förstår" hörde någon som svarade "jag har sagt det tre ggr nu" genom dimmiga ögon ser jag min man och en läkare...de tittar på mig.."hör du mig"? säger den kvinnliga läkaren...jag rosslar fram ett jaa..

"Du har fått en dotter,en jättesöt liten flicka...2365g och 44cm lång."

Nu minns jag..."hur mår hon" tänker på hur hon kom till världen och hur tidigt.

"jo som tur är har hon inte lidit av syrebrist,men...hon måste köras till Östra i Göteborg...idag,hon har en missbildning..som måste opereras och de kan sånt på Drottning silvias barnsjukhus,hon åker snart,men..du hinner se henne en snabbis innan."

Jag vet inte om jag förstod riktigt vad hon menade,vad då missbildning?

Men jag sa bara ..jaha..och fann mig i situationen..chockad..

Minns att de rullade in en kuvös och att vårdpersonal stod runt..hon var liten minns jag..pytteliten...jag såg henne ca 15min sen var de tvugna att åka ambulans till göteborg.

Dagarna på Näl var jobbiga,jag låg med en mamma som hade sin bebis hos sig,jag hade ingen..jag ringde till göteborg för att höra hur hon mådde...hon skulle opereras...jag kände ingenting...hade jag ett barn?

vet inte varför de envisades med att jag skulle vara kvar på näl,men till slut hade en sjuksköterska ringt avd och sagt att nu fick de skicka ner mig för bebisen skulle opereras och att det var viktigt att jag fick hålla henne innan.

Jag var mest arg för att de inte gav mig mer morfin,pga att jag skulle amma mitt barn.

Sen bar det iväg till Göteborg med en vimsig taxichaufför som inte visste vart jag skulle av,och det ända jag kände var att jag var jättekissenödig och arg på chauffören som körde så det skumpade gott i det stora ärret.

Jag kom då ner och min man mötte upp mig,fick kissat samt sätta mig i rullstol och så skulle jag då få träffa min bebis..som jag inte kände jag hade fått.

Jag rullades in i ett litet rum med sex stålspjälsängar,med små barn i..där var hon min Ida..de la henne och en massa slangar i min famn här var hon min bebis...och ja..jag grinade som jag aldrig grinat förut,tårarna föll ner på henne,jag klappade henne och kände att det här var min dotter!

Jag fick hålla henne i en timma...sen skulle hon tas ifrån mig igen,för en stor operation,det var grymt..jag hade precis fått henne och nu kanske jag aldrig mer skulle se henne igen,hon var ju så liten...

Det var en jobbig tid på sjukhuset,skulle jag skriva ner allt här,ja det kanske jag gör någon dag,skulle det bli en bok om mitt liv.

Det var så mycket oro under denna tid,fler operationer skulle det bli,de skulle tvingas återuppliva henne flera ggr..jag hade henne till låns..

Ida är född med något som heter Anal Atresi,det innebär att hon föddes med ihopväxt anal/urinrör...hon hade alltså ingen analöppning..ca 4-5födds varje år med detta,man har också defekter på urinblåsa samt ryggrad..det har krävts 5operationer för att få det att funka så nära normalt man kan komma,med mycket hemmavård och skötsel även idag.

2007 drabbades även Ida av "pertes syndrom" en höftsjukdom som gör att vävnad kring höftkulan dör och kulan blir platt,och man kan inte röra sig..detta är en smärtsam sjukdom som kan liknas  svår reumatisk värk,har varit många vaknätter med tabletter och värmedynor. Det krävs även här operation och mycket vård. Hon har suttit i gips i rullstol..Juni detta året gjordes sista planerade operationen och hon rör sig idag bra.

75% som drabbas av detta är pojkar.

I framtiden blir det mer operationer.

Vi är ju fler i familjen så man kan säga att de andra barnen blir drabbade med när ett syskon blir sjukt.

Min Ida är en tuff tjej med järnvilja...hon har blivit tvungen att bli sån,för att klara allt!

Jag älskar henne över allt annat på jorden och frågat henne om det är okej att jag lämnar ut henne såhär och det är okej för henne.

Man kan inte se på henne att hon har allt detta,utan ser ut som en helt vanlig tjej förutom ärren, och sjukhuspersonal samt läkare förundras av hennes tålighet,hon är en "fighter"

Ni förstår väl att det finns så oändligt mycket mer känslor att förmedla än som får plats här,men det är lite av en beskrivning av hur vi har haft/har det.

Tack för att ni läser/lyssnar!

kram till er  

 

Frida

10 augusti 2010 12:58

Min goa lilla Ida!!! Ja hon är verkligen en riktig kämpe och jag är jättestolt över att få vara fadder åt henne! :) En stor puss och kram till Ida och hennes duktiga mamma som också är en kämpe!!

Frida

 

katarina

10 augusti 2010 14:06

Ja fy jag minns allt det där oxå. Men vilken kämpe du var, det får du inte glömma. *kram*

http://ina73.blogspot.com

 

Jasmine

10 augusti 2010 14:09

Efter alla prövningar ni har gått igenom kommer din operation att gå som på räls Inga dumma tankar om att den inte kommer att lyckas för du om någon vet ju att läkarna är väldigt duktiga Heja dig!!

 

Lisa

11 augusti 2010 08:22

Jag säger som Frida, är stolt över att vara fadder till den härliga flickan med järnvilja. Och över hennes lika härliga mamma! Kram

 

Jessie

11 augusti 2010 11:56

Lilla Ida... Ja hon är en riktigt kämpe.... Men som sagt, det är DU med, glöm inte det

 

Madde

16 augusti 2010 20:45

Jag har Ida vägde nästan lika mycket, jag vägde 2400, fast jag var "bara" två veckor för tidigt född.
Vilken kämpe Ida är, jag är verkligen imponerad, så jäkla stark!!!!
Det kommer att gå bra för Ida bara hon behåller sin hälsa, man kommer långt på sin egen styrka.
STOR kram till er båda!!!!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nää....idag är ingen bra dag! Inte igår heller:( Har nyss legat influensa sjuk och är inte riktigt kry efter detta ännu...men när man ser att det vänder börjar något annat...suck..   Har tyckt det gått så bra med maten och illamåendet den sis...

Ja eller hur man nu stavar det! Jag vet borde skämmas skaffar en blogg för att följa min viktresa osv och sen inte uppdaterar den MEN....har haft och har fortfarande problem med denna blogg den har krånglat med lösenord och varit väldigt trög när j...

Hej! Helgen har varit okej,för nu är den ju redan slut...snurrar jorden fortare?! Jag menar när jag var barn tyckte jag tiden gick så långsamt...aldrig fyllde man år eller aldrig hände det där roliga man längtade efter eller julafton var ju såå l...

Lite flummigt var det förra inlägget givetvis är det Julafton jag bett om semester för:) surrar mkt i huvudet nu:) ...

Hejsan!! Jo jag lever och nej inget datum för op ännu! Jag blir galen av att bara vänta och vänta....så omotiverad till allting just nu! Jobbigt med barnens pappa...jobbigt med väntan på op...och detta att inte kunna planera någonting! bett om ...