Det var en solig dag,kylig och helt blå himmel...kom ihåg att jag hann tänka på det då jag rullades in i ambulansen...minns att jag tittade upp mot himmeln,och tänkte att det var en riktigt vacker september dag. Minns det som igår...fasan..oron..maktlösheten.

Jag hade haft problem under hela graviditeten,och på bröllopsresan i maj samma år hade jag fått åka in på turkiskt sjukhus,då de befarade ett sent missfall...fick stränga order av den turkiska läkaren att vila under resterande tiden av veckan vi var där,detta var dag 2..fick medicin med som skulle hjälpa mig att behålla mitt barn.

Ringde hem till Sverige för att prata med min Barnmorska,hon svarade barskt att jag skulle leva som vanligt,ska "det" ut så ska det.

Ja ni kan väl förstå vad denna resan innebar för mig.

Kvällen innan den där soliga vackra morgonen hade jag ganska ont i magen när jag la mig,men tänkte inte så mycket på det utan försökte somna,Simon hade krupit intill mig som så många nätter förut,jag somnade...vaknade tidigt av att det var blött i sängen,lyfte på täcket och såg till min fasa att det var massor av blod..Jag väckte mannen och sa att det var något fruktansvärt fel..simon vaknade med,och blev förskräckt av den panik som utbröt. Det ringdes efter ambulans,grannen kom in för att hjälpa till,att ta hand om simon och ringa närstående.

Ambulanspersonalen kom och lyssnade på magen men kunde inte höra några hjärtslag..det var då jag rullades in i ambulansen och i all oro,tittade jag upp på den blåa himmeln och tänkte på vilken vacker dag.

Väl inne på sjukhuset blev det bråttom,jag förlorade en massa blod,det var moderkakan som lossnade och nu var det bråttom om den lilla i v,33 skulle överleva jag även jag såklart.

Vi kom in på Näl kl.8.50 min dotter kom kl.9.08

Det var akutsnitt,så något fint snitt blev det inte,jag var också nedsövd.

Jag kände det som om jag blivit överkörd av en lastbil..minns jag att jag tänkte,det var så här det kändes att bli överkörd? Jag mådde illa men allt som kom var tomma rapar...hörde någon långt borta som sa "du får upprepa vad du säger tills hon förstår" hörde någon som svarade "jag har sagt det tre ggr nu" genom dimmiga ögon ser jag min man och en läkare...de tittar på mig.."hör du mig"? säger den kvinnliga läkaren...jag rosslar fram ett jaa..

"Du har fått en dotter,en jättesöt liten flicka...2365g och 44cm lång."

Nu minns jag..."hur mår hon" tänker på hur hon kom till världen och hur tidigt.

"jo som tur är har hon inte lidit av syrebrist,men...hon måste köras till Östra i Göteborg...idag,hon har en missbildning..som måste opereras och de kan sånt på Drottning silvias barnsjukhus,hon åker snart,men..du hinner se henne en snabbis innan."

Jag vet inte om jag förstod riktigt vad hon menade,vad då missbildning?

Men jag sa bara ..jaha..och fann mig i situationen..chockad..

Minns att de rullade in en kuvös och att vårdpersonal stod runt..hon var liten minns jag..pytteliten...jag såg henne ca 15min sen var de tvugna att åka ambulans till göteborg.

Dagarna på Näl var jobbiga,jag låg med en mamma som hade sin bebis hos sig,jag hade ingen..jag ringde till göteborg för att höra hur hon mådde...hon skulle opereras...jag kände ingenting...hade jag ett barn?

vet inte varför de envisades med att jag skulle vara kvar på näl,men till slut hade en sjuksköterska ringt avd och sagt att nu fick de skicka ner mig för bebisen skulle opereras och att det var viktigt att jag fick hålla henne innan.

Jag var mest arg för att de inte gav mig mer morfin,pga att jag skulle amma mitt barn.

Sen bar det iväg till Göteborg med en vimsig taxichaufför som inte visste vart jag skulle av,och det ända jag kände var att jag var jättekissenödig och arg på chauffören som körde så det skumpade gott i det stora ärret.

Jag kom då ner och min man mötte upp mig,fick kissat samt sätta mig i rullstol och så skulle jag då få träffa min bebis..som jag inte kände jag hade fått.

Jag rullades in i ett litet rum med sex stålspjälsängar,med små barn i..där var hon min Ida..de la henne och en massa slangar i min famn här var hon min bebis...och ja..jag grinade som jag aldrig grinat förut,tårarna föll ner på henne,jag klappade henne och kände att det här var min dotter!

Jag fick hålla henne i en timma...sen skulle hon tas ifrån mig igen,för en stor operation,det var grymt..jag hade precis fått henne och nu kanske jag aldrig mer skulle se henne igen,hon var ju så liten...

Det var en jobbig tid på sjukhuset,skulle jag skriva ner allt här,ja det kanske jag gör någon dag,skulle det bli en bok om mitt liv.

Det var så mycket oro under denna tid,fler operationer skulle det bli,de skulle tvingas återuppliva henne flera ggr..jag hade henne till låns..

Ida är född med något som heter Anal Atresi,det innebär att hon föddes med ihopväxt anal/urinrör...hon hade alltså ingen analöppning..ca 4-5födds varje år med detta,man har också defekter på urinblåsa samt ryggrad..det har krävts 5operationer för att få det att funka så nära normalt man kan komma,med mycket hemmavård och skötsel även idag.

2007 drabbades även Ida av "pertes syndrom" en höftsjukdom som gör att vävnad kring höftkulan dör och kulan blir platt,och man kan inte röra sig..detta är en smärtsam sjukdom som kan liknas  svår reumatisk värk,har varit många vaknätter med tabletter och värmedynor. Det krävs även här operation och mycket vård. Hon har suttit i gips i rullstol..Juni detta året gjordes sista planerade operationen och hon rör sig idag bra.

75% som drabbas av detta är pojkar.

I framtiden blir det mer operationer.

Vi är ju fler i familjen så man kan säga att de andra barnen blir drabbade med när ett syskon blir sjukt.

Min Ida är en tuff tjej med järnvilja...hon har blivit tvungen att bli sån,för att klara allt!

Jag älskar henne över allt annat på jorden och frågat henne om det är okej att jag lämnar ut henne såhär och det är okej för henne.

Man kan inte se på henne att hon har allt detta,utan ser ut som en helt vanlig tjej förutom ärren, och sjukhuspersonal samt läkare förundras av hennes tålighet,hon är en "fighter"

Ni förstår väl att det finns så oändligt mycket mer känslor att förmedla än som får plats här,men det är lite av en beskrivning av hur vi har haft/har det.

Tack för att ni läser/lyssnar!

kram till er  

God natt!

Vilken helg jag har haft,full fart kan man säga..

Gick av nattjobbet i fredags morse,sov till kl.13 då var det dags att hämta min vän Lisa från tåget,sen bar det av till farmor o farfar för att lämna av peter som sliter med taket där,verkade farligt att springa på taket för det ösregna.

Men det höll upp när vi kommit till Uddevalla och efter ett tag sken solen igenom,givetvis blev det kaffe hos farmor inte kan man gå utan att få det!

Sen åkte vi till stan för att strosa lite,handla present till mitt systersbarn John. Handla lite mat till kvällen samt in på vuxen affären för lite dryck.

Sen åkte vi förbi den fina lekparken de byggt vid badhuset i uddevalla så barnen fick rusa av sig lite.

Åkte hem och njöt på altan med kex,ost och vin..en annan skol kompis kom förbi så vi kunde prata lite minnen,både roliga och mindre roliga..vi fick givetvis hålla inne med lite av de mindre bra sakerna man gjort till hänsyn av min tonåring som satt med tefats öron i soffan,tror inte det är nyttigt att höra hur man var alltid i den åldern.

Men vad roligt det är att ha kompisar som följt en så länge och man har delat den där turbulenta fasen där man faktiskt mår ganska dåligt.

Jag har inte så jätteljusa minnen från högstadiet,behövde alltid hävda mig tyckte jag för att inte bli nedtryckt...kände mig alltid som "utböling" i Färgelanda. Sånt där kan få mig att få rysningar även idag,att vissa barn tror de är finare än andra och tror de bor i metropolen färgelanda...undrar vad det kommer från? Föräldrarna kanske? Finns folk från den tiden som jag inte skulle ta i med tång ens idag,och som jag aldrig skulle sänka mig till att hälsa på...låter kanske långsint men den tiden sätter spår. Sen finns människor från den tiden som man kommit närmre sen man flyttade tillbaka hit,människor som man skäms lite inför eftersom man var lite tuff och hård på den tiden.

Tyvärr lever lite av den andan kvar i Färgelanda att vissa barn är bättre än andra för att de kan få vad som helst av sina föräldrar för att de bor på "gräddhyllan" tycker bara det är pinsamt att de lär upp sina egna barn att bli lika ytliga som de.

Oj det var en inte så liten parantes,men var bara tvungen:)

som ni kanske förstår döljer det sig mycket i mig.

Lördagen gick i båtracets tecken,vi var nere på offshore hela lördagen och kolla snabba båtar och lapade sol det var verkligen vackert väder och en mycket trevlig dag!

Igår söndag hade vi gemensamt kalas för min Elias och min systers John 5o 2år gamla,hela "tjocka" släkten var där och vi kunde sitta ute!! Under presenning,när vi tagit ner den efter kalaset börja det regna,vilken tur!

Nu sitter jag här och ska snart göra mig redo för att städa lite så man håller sig vaken,inatt har det varit ganska mycket att göra,för er som inte vet jobbar jag på ett gruppboende och rehabliteringshem för psykist funktionshindrade..stundom roligt stundoms jobbigt!

En natt kvar efter denna,sen en och en halv veckas semester! ska bli skönt att umgås med barnen innan skolan o allt drar igång och allt kommer in i vardagsrutinerna igen,både på gott och ont!

Har även bestämt mig för att börja röra på mig mera och tänka på vad jag sätter i mig,känns som om jag panikartat sätter i mig så mkt som möjligt i sommar, tror att det är den sista sommaren,går ju upp minst 10kilo tills operationen,är väl inte så lyckat!

Nä skärpning på alla plan Leone!! ser att stavningen börjar bli usel...somnar vid datan snart..bäst göra lite nytta och sparka igång mig,.

Vi hörs!

kramar Leone