Ja,då var dagen kommen att bege sig till stockholm,tänk vad tiden går fort,från det man fick brevet på posten till att datumet till att åka kom!

Givetvis var denna resan laddad..jag skulle ju få chansen att veta mera om min operation samt hälsa på vännen och roa sig lite i stockholm.

Typiskt min otur blev jag riktigt sjuk dagen innan vi skulle åka,blev så illamående och dålig att jag fick sjukskriva mig...sprang mellan toan och soffan,men skitsamma..resan skulle bli av!

Jag lämnade lille Elias på dagis vid halv10 med massor av pussar och dåligt samvete för att lämna kvar honom hemma,och som mamma lovar man köpa med sig något hem för att lindra ens samvete litegrann.

Kl.10 gav vi oss iväg...på en lång resa till stockholm.

Men det gick jättebra,mamma körde hela vägen och hittade rätt hela tiden,och resan var smidig och kändes inte alls så lång med stopp för kaffe,kissa samt mat.

Vi var i Skärholmen vid halv5 nästan samtidigt som Lisa kom hem från jobb.

Vi var rätt trötta så efter parkering av bil och uppbärande av alla saker gick vi ner till centrum för att handla lite färdig mat. Ingen sen kväll då klockan skulle ringa vid 07.00 på morgonen för färd till Ersta sjukhus.

Vi stressade lite på morgonen för att få alla från lägenheten vid 8tiden,sen tunnelbana till slussen sen buss till Ersta sjukhus,det gick lätt att hitta dit,väldigt smidigt och gott stöd i mamma,Michaela och min lilla Ida.

Det blåste som skam vid sjukhuset,som var ett gammalt fint sjukhus med utsikt mot gröna lund. Lokalerna var ganska slitna man såg ju att det var ett gammalt sjukhus.

Betalade för mig och vi gick och vänta på första tiden som var hos dietisten...M och Ida skulle vänta i väntrummet och mamma skulle gå med mig in på alla samtal för att vara extra öron,jag blir alltid så blockerad och stopp i huvudet av all info.

Var en väldigt go och inspirerande och kunnig dietist,söt och vänlig och tog god tid på sig att förklara hur det kommer att se ut efter en sådan här operation,och "jisses" vad mkt att tänka på jag blev alldeles matt,den som tror att detta är en genväg släng er i väggen!!

En bok om kostråd och allt man behöver tänka på, man ska äta 7mål om dagen och vissa dl samt viss kost och man får inte dricka i samband med måltider,ja livet blir aldrig det samma igen!

Men ett bra möte var det tyckte jag!

Sen väntades ssk och vikt,längd och blodtryck och mer info...vikten var ju defenetivt en ångest bit,tyngsta vikten hitills  

Sen fick jag erbjudande om att gå med i en studie,de har en hypotes om hur det ska förhindra tarmvred som drabbar en del efter denna op.om man gick med där kunde man bli utvald att pröva denna metod för att de skulle ha det bevisat att det var så.

Sen efter väntetid eftersom läkaren fick springa till operation,kom då min kirurg som ska operera mig,och han skrämde skiten ur mig måste jag faktiskt säga,han berätta om alla komplikationer och biverkningar och sa att han inte kan ge några garantier för att jag går ner massa kilon och blir av med vissa symptom...jag tyckte han var negativ och lät som om han inte trodde på det här själv...jag kan ha misstolkat för mamma såg det inte alls på det viset,hon sa att han måste informera om riskerna,han sa att i 98-99procent går det bra men att i 1-2procent blir det komplikationer som läckage och andra komplikationer...och såklart fokuserar jag på de få procent som det kan gå fel för istället för de andra,jag med min otur kommer ju självklart vara de som råkar illa ut,dessutom hör man ju hur bra det går för alla så någon måste det ju gå illa för och då ska det väl vara jag...varför tänker jag alltid så här???!!!!!!

Efter detta var det BARA labb kvar med prover,det var inte så BARA...jag nämde att jag var svårstucken,men trodde de var proffs,det här var nog det värsta jag varit med om!! Efter en timman och ett antal personal och stick fortfarande inga prover...jag skulle ha 8rör!!  Jag är ganska tålig men det här var lite för mkt för mig och jag funderade starkt på att gå därifrån nu...då kallade de när narkos sköterska den första stack mig i foten men det funkade inte heller,till slut kom en annan narkos skötare med hela operations lådan och satte nål direkt i den stora venen vid handleden,japp det gjorde ont!! Men han fick sina 8rör,men tror att just då just där...gick luften ur mig!

Så Gårdagen var kantad av tårar,ångest,tvivel osäkerhet...men det var skönt att mina nära ock kära var runt mig denna tid...och det blev god mat ch shopping som belöning efteråt!

Idag åker vi hemåt dagarna här har gått snabbt nu väntas det förberedning mentalt och praktiskt inför operationen för nu väntar jag på att det ska dimpa ner ett kuvert med operations tid i brevlådan.  Tills dess massa tankar och mkt prat med såna som gått igenom detta själv.

Nu väntas lång hemfärd men en kräftskiva som belöning för valbovägen 11.

Kram på er alla!!!

Hallå!

Min dator är knäpp,har drabbats av något virus som gör det väldigt svårt att uppdatera sig här  

Jag satt hos en vän och fikade de pratade om hur deras datorer drabbades av virus hela tiden,då sa jag att det gör aldrig min dator. Glömde säga "peppar peppar" innan,så samma kväll drabbades datorn av ett virus...ja det är typiskt min otur  

vi har sökt igenom datorn och har väl hittat det som orsakade detta,men det hjälper liksom inte utan den är inte sig lik.

Igår måndag gjorde jag min första arbetsdag efter semestern,och många kanske tror att jag skämtade när jag skrev på fb att det var underbart,men faktum är att jag faktiskt tyckte det var underbart att få sätta igång och få arbeta på dagen istället för natt,och träffa goa arbetskamrater igen. Men kommer väl inte trippa så lätt till jobbet efter ett par månader. Men det lär ju bli en annorlunda höst nu när resor till stockholm kommer att bli ofta...blir ju lite mer ledigt då.

Idag lämnade jag Elias på dagis och jag är ledig,känns konstigthan har ju hängt på oss i 6veckor,han tycker det är kul att leka med kompisarna  igen.

Ida börjar inte förräns imorgon så hon är lite rastlös här hemma.

Och simon kämpar på i 8an nu,cyklar till skolan i ur och skur här får de ingen buss förräns till vintern,och även om vintern håller på tills april som förra året får de ingen skjuts efter 15mars,ja ni minns väl hur det såg ut i vintras,de skulle de snällt gå lelången fram och tillbaka till.

jag är så trörr på denna kommunen nu faktiskt så de suger i flytt tarmen,men det blir väl inget av det...dels vill man inte flytta barnen igen och byta skola de om några barn behöver stabilitet och trygghet nu. sen kommer man ju inte ha råd med hus i uddevalla utan det får bli lägenhet helst i ett fint område,och då har vi en dyrare sits än nu.

Men är så förbaskat trött på vissa saker i denna kommun,dels den politiska ledningen? vet man ens vilka de är och vilka beslut de fattar?? sen det här med att bjuda ungdomar som trakkaserar förstör och slåss på motorcross läger åka snabb båt i göteborg och en massa annat skoj,för det finns inget att göra för de här stackars ungdomarna i färgelanda?? Halåååå!!!!!!! belönar man inte ett sånt beteende då? Visst blir det lungt för de boende i Fla,men de ungdomar som faktiskt sköter sig och inte förstör super och slåss,finns det mer för dom och göra i fla? men i de fallen kanske vi föräldrar ska ta ansvaret för att hitta en meningsfylld fritid. Men om de kanske hänger på och blir som de..kanske de också får en kul sommar medans vi föräldrar jobbar?

Nä belöna de ungdomar som sköter sig,och skicka de andra som förstör och deras föräldrar till en kurs någonstans med föreläsningar om vad som är viktigt i livet!

sen det här med att barnen inte får skol skjuts när det är -15 grader och snö upp till taken,det är en kostnadsfråga,de ligger självklart på vårat ansvar att lösa den ekonomiska kommun biten.

sen de trasiga el stolparna som står längs vägarna på lelången som nästan dödade en pojke,han fick ligga på hjärtintensiven...säker väg att ta dem.

 Nä fy fan för denna kommun alltså!!

oj vad skönt att få skriva av mig! det var ett tag sedan!

stockholmresan närmar sig med stormsteg!!!

kramar och pussar!!

Hejsan!

Längesedan jag var inne och bloggade nu!

Men jag har gått på semsester och då finns det helt plötsligt mindre tid att blogga,konstigt va?!

Jag menar,nu borde man ju ha tid över...när man är ledig,men min semester går mer ut på att vara hemmafru,eftersom peter börjat jobba och barnen har en vecka kvar på sitt sommarlov.

Men jag ska inte gnälla...men visst vore det gott att kunna åka bort med familjen nu ett tag...men vi får göra små turer i höst istället,känns lite osäkert att åka bort nu när man har lite läkbesök inplanerat i höst i Stockholm. Nu börjar jag verkligen känna av detta att gå och vänta på att bara sätta igång operationen,och börja leva det "nya livet"

Tänker på min op och tiden efter ca 100ggr om dagen,massa tankar om allting,har fått kontakt med en tjej som ska göra den om några dagar bara...då blir man så sugen på att allt ska vara överstökat..

Men får ha tålamod och jobba på mig själv innan det blir av,fast man saknar liksom motivationen att starta igång en diet eller avancerad träning innan,fast man borde ju eftersom det bara gynnar mig att vara i bättre form innan op. Jag hör massor av folk som känner någon som gjort denna op så,och oftast går allt bra och de mår helt okej. Borde ju lugna mig men...konstig som jag är tänker jag istället att det kanske är min tur att få det jobbigt då.

Jag är så förbaskat trött på att titta på fina kläder och inte kunna ha dom,jag skäms när jag är ute bland folk för hur stor jag är,och jag oroar mig redan för den 10september,då vi ska till ullevi och kolla supercross...vill inte gärna fastna igen i spärrarna in...

Annars har vi haft en massiv helg, Färgelanda cup,med massor av fotboll och folk...roligt men jobbigt! Simons lag förlorade i bronsmatchen på straffar..så nära och så duktigt så de var värda guld!!

Jag och peter stod i kafeterian på valboskolan och sålde mellan 18-21,men nu var det överstökat för iår.

Nu hoppas jag på ett par lata dagar med lite fika mys med vänner innan jobbet drar igång igen.

Nu längtar man till Stockholm och läkarbesök.
Ha det gott vänner!!

Det var en solig dag,kylig och helt blå himmel...kom ihåg att jag hann tänka på det då jag rullades in i ambulansen...minns att jag tittade upp mot himmeln,och tänkte att det var en riktigt vacker september dag. Minns det som igår...fasan..oron..maktlösheten.

Jag hade haft problem under hela graviditeten,och på bröllopsresan i maj samma år hade jag fått åka in på turkiskt sjukhus,då de befarade ett sent missfall...fick stränga order av den turkiska läkaren att vila under resterande tiden av veckan vi var där,detta var dag 2..fick medicin med som skulle hjälpa mig att behålla mitt barn.

Ringde hem till Sverige för att prata med min Barnmorska,hon svarade barskt att jag skulle leva som vanligt,ska "det" ut så ska det.

Ja ni kan väl förstå vad denna resan innebar för mig.

Kvällen innan den där soliga vackra morgonen hade jag ganska ont i magen när jag la mig,men tänkte inte så mycket på det utan försökte somna,Simon hade krupit intill mig som så många nätter förut,jag somnade...vaknade tidigt av att det var blött i sängen,lyfte på täcket och såg till min fasa att det var massor av blod..Jag väckte mannen och sa att det var något fruktansvärt fel..simon vaknade med,och blev förskräckt av den panik som utbröt. Det ringdes efter ambulans,grannen kom in för att hjälpa till,att ta hand om simon och ringa närstående.

Ambulanspersonalen kom och lyssnade på magen men kunde inte höra några hjärtslag..det var då jag rullades in i ambulansen och i all oro,tittade jag upp på den blåa himmeln och tänkte på vilken vacker dag.

Väl inne på sjukhuset blev det bråttom,jag förlorade en massa blod,det var moderkakan som lossnade och nu var det bråttom om den lilla i v,33 skulle överleva jag även jag såklart.

Vi kom in på Näl kl.8.50 min dotter kom kl.9.08

Det var akutsnitt,så något fint snitt blev det inte,jag var också nedsövd.

Jag kände det som om jag blivit överkörd av en lastbil..minns jag att jag tänkte,det var så här det kändes att bli överkörd? Jag mådde illa men allt som kom var tomma rapar...hörde någon långt borta som sa "du får upprepa vad du säger tills hon förstår" hörde någon som svarade "jag har sagt det tre ggr nu" genom dimmiga ögon ser jag min man och en läkare...de tittar på mig.."hör du mig"? säger den kvinnliga läkaren...jag rosslar fram ett jaa..

"Du har fått en dotter,en jättesöt liten flicka...2365g och 44cm lång."

Nu minns jag..."hur mår hon" tänker på hur hon kom till världen och hur tidigt.

"jo som tur är har hon inte lidit av syrebrist,men...hon måste köras till Östra i Göteborg...idag,hon har en missbildning..som måste opereras och de kan sånt på Drottning silvias barnsjukhus,hon åker snart,men..du hinner se henne en snabbis innan."

Jag vet inte om jag förstod riktigt vad hon menade,vad då missbildning?

Men jag sa bara ..jaha..och fann mig i situationen..chockad..

Minns att de rullade in en kuvös och att vårdpersonal stod runt..hon var liten minns jag..pytteliten...jag såg henne ca 15min sen var de tvugna att åka ambulans till göteborg.

Dagarna på Näl var jobbiga,jag låg med en mamma som hade sin bebis hos sig,jag hade ingen..jag ringde till göteborg för att höra hur hon mådde...hon skulle opereras...jag kände ingenting...hade jag ett barn?

vet inte varför de envisades med att jag skulle vara kvar på näl,men till slut hade en sjuksköterska ringt avd och sagt att nu fick de skicka ner mig för bebisen skulle opereras och att det var viktigt att jag fick hålla henne innan.

Jag var mest arg för att de inte gav mig mer morfin,pga att jag skulle amma mitt barn.

Sen bar det iväg till Göteborg med en vimsig taxichaufför som inte visste vart jag skulle av,och det ända jag kände var att jag var jättekissenödig och arg på chauffören som körde så det skumpade gott i det stora ärret.

Jag kom då ner och min man mötte upp mig,fick kissat samt sätta mig i rullstol och så skulle jag då få träffa min bebis..som jag inte kände jag hade fått.

Jag rullades in i ett litet rum med sex stålspjälsängar,med små barn i..där var hon min Ida..de la henne och en massa slangar i min famn här var hon min bebis...och ja..jag grinade som jag aldrig grinat förut,tårarna föll ner på henne,jag klappade henne och kände att det här var min dotter!

Jag fick hålla henne i en timma...sen skulle hon tas ifrån mig igen,för en stor operation,det var grymt..jag hade precis fått henne och nu kanske jag aldrig mer skulle se henne igen,hon var ju så liten...

Det var en jobbig tid på sjukhuset,skulle jag skriva ner allt här,ja det kanske jag gör någon dag,skulle det bli en bok om mitt liv.

Det var så mycket oro under denna tid,fler operationer skulle det bli,de skulle tvingas återuppliva henne flera ggr..jag hade henne till låns..

Ida är född med något som heter Anal Atresi,det innebär att hon föddes med ihopväxt anal/urinrör...hon hade alltså ingen analöppning..ca 4-5födds varje år med detta,man har också defekter på urinblåsa samt ryggrad..det har krävts 5operationer för att få det att funka så nära normalt man kan komma,med mycket hemmavård och skötsel även idag.

2007 drabbades även Ida av "pertes syndrom" en höftsjukdom som gör att vävnad kring höftkulan dör och kulan blir platt,och man kan inte röra sig..detta är en smärtsam sjukdom som kan liknas  svår reumatisk värk,har varit många vaknätter med tabletter och värmedynor. Det krävs även här operation och mycket vård. Hon har suttit i gips i rullstol..Juni detta året gjordes sista planerade operationen och hon rör sig idag bra.

75% som drabbas av detta är pojkar.

I framtiden blir det mer operationer.

Vi är ju fler i familjen så man kan säga att de andra barnen blir drabbade med när ett syskon blir sjukt.

Min Ida är en tuff tjej med järnvilja...hon har blivit tvungen att bli sån,för att klara allt!

Jag älskar henne över allt annat på jorden och frågat henne om det är okej att jag lämnar ut henne såhär och det är okej för henne.

Man kan inte se på henne att hon har allt detta,utan ser ut som en helt vanlig tjej förutom ärren, och sjukhuspersonal samt läkare förundras av hennes tålighet,hon är en "fighter"

Ni förstår väl att det finns så oändligt mycket mer känslor att förmedla än som får plats här,men det är lite av en beskrivning av hur vi har haft/har det.

Tack för att ni läser/lyssnar!

kram till er  

God natt!

Vilken helg jag har haft,full fart kan man säga..

Gick av nattjobbet i fredags morse,sov till kl.13 då var det dags att hämta min vän Lisa från tåget,sen bar det av till farmor o farfar för att lämna av peter som sliter med taket där,verkade farligt att springa på taket för det ösregna.

Men det höll upp när vi kommit till Uddevalla och efter ett tag sken solen igenom,givetvis blev det kaffe hos farmor inte kan man gå utan att få det!

Sen åkte vi till stan för att strosa lite,handla present till mitt systersbarn John. Handla lite mat till kvällen samt in på vuxen affären för lite dryck.

Sen åkte vi förbi den fina lekparken de byggt vid badhuset i uddevalla så barnen fick rusa av sig lite.

Åkte hem och njöt på altan med kex,ost och vin..en annan skol kompis kom förbi så vi kunde prata lite minnen,både roliga och mindre roliga..vi fick givetvis hålla inne med lite av de mindre bra sakerna man gjort till hänsyn av min tonåring som satt med tefats öron i soffan,tror inte det är nyttigt att höra hur man var alltid i den åldern.

Men vad roligt det är att ha kompisar som följt en så länge och man har delat den där turbulenta fasen där man faktiskt mår ganska dåligt.

Jag har inte så jätteljusa minnen från högstadiet,behövde alltid hävda mig tyckte jag för att inte bli nedtryckt...kände mig alltid som "utböling" i Färgelanda. Sånt där kan få mig att få rysningar även idag,att vissa barn tror de är finare än andra och tror de bor i metropolen färgelanda...undrar vad det kommer från? Föräldrarna kanske? Finns folk från den tiden som jag inte skulle ta i med tång ens idag,och som jag aldrig skulle sänka mig till att hälsa på...låter kanske långsint men den tiden sätter spår. Sen finns människor från den tiden som man kommit närmre sen man flyttade tillbaka hit,människor som man skäms lite inför eftersom man var lite tuff och hård på den tiden.

Tyvärr lever lite av den andan kvar i Färgelanda att vissa barn är bättre än andra för att de kan få vad som helst av sina föräldrar för att de bor på "gräddhyllan" tycker bara det är pinsamt att de lär upp sina egna barn att bli lika ytliga som de.

Oj det var en inte så liten parantes,men var bara tvungen:)

som ni kanske förstår döljer det sig mycket i mig.

Lördagen gick i båtracets tecken,vi var nere på offshore hela lördagen och kolla snabba båtar och lapade sol det var verkligen vackert väder och en mycket trevlig dag!

Igår söndag hade vi gemensamt kalas för min Elias och min systers John 5o 2år gamla,hela "tjocka" släkten var där och vi kunde sitta ute!! Under presenning,när vi tagit ner den efter kalaset börja det regna,vilken tur!

Nu sitter jag här och ska snart göra mig redo för att städa lite så man håller sig vaken,inatt har det varit ganska mycket att göra,för er som inte vet jobbar jag på ett gruppboende och rehabliteringshem för psykist funktionshindrade..stundom roligt stundoms jobbigt!

En natt kvar efter denna,sen en och en halv veckas semester! ska bli skönt att umgås med barnen innan skolan o allt drar igång och allt kommer in i vardagsrutinerna igen,både på gott och ont!

Har även bestämt mig för att börja röra på mig mera och tänka på vad jag sätter i mig,känns som om jag panikartat sätter i mig så mkt som möjligt i sommar, tror att det är den sista sommaren,går ju upp minst 10kilo tills operationen,är väl inte så lyckat!

Nä skärpning på alla plan Leone!! ser att stavningen börjar bli usel...somnar vid datan snart..bäst göra lite nytta och sparka igång mig,.

Vi hörs!

kramar Leone

Hejsan!

Måste bara skriva att jag tycker det är så himla mysiga kommentarer

jag får på min blogg!!

Blir så glad när jag läser era råd,eller värmande ord.

Det känns så rätt att blogga då!

Tack allihopa! Fortsätt så:)

Massor av kramar till er!!!

Tjenare!

Denna vecka? var har den tagit vägen? Livet rusar fram.

Jag räknar ner,bara detta nattpass sen två till...sen är det slut,semester en och en halv vecka!

Sen går jag ner på dagen igen,att gå ständigt natt är nog inte riktigt min grej..blir liksom inte människa ens mellan passen.

I Måndags kom några vänner från orust på besök,det var mycket trevligt,från början Peters vänner,så många minnen från förr blir det ju när de börjar tjata,hänger väl inte riktigt med i den disskutionen,sen har vi väl också olika synsätt på vad som är kul med,Peter var ju ute mycket i svängen innan han träffade mig,eftersom jag varit mamma sen 18års ålder har det inte varit min grej riktigt även om man festat ibland ändå.

Men det är inget jag saknar!

Men jag kommer mycket bra överens med dom och tycker det är riktigt trevligt att umgås med dom!

På tisdagen var man lite seg,så vi plockade lite hemma och kastade ut den bedrövliga soffan och tog upp en annan bedrövlig soffa tillsvidare.

Onsdagen,var vi nere och hjälpte Farmor o Farfar litegrann,det man får hjälpa de ska ju klara sig själva fast de är 88 o 90 år!

Ja sen var det dags för nattjobb igen,och idag sov jag till halv 4...men vad hjälpte det,är lika trött ändå! Kanske håller på att bli sjuk har lite ont i halsen och vansinnigt trött,vaknar inte...hoppas denna natt går fort!!

Imorgon kommer min "gamle" vän Lisa! Alltid lika trevligt att träffa henne,så vi ska mysa och umgås allihopa hela helgen! På söndag ska vi ha gemensamt släktkalas för Elias och John min systers barn som fyller imorgon,hjälp mig be till vädergudarna att det håller upp,vi måste sitta ute får inte plats med alla inne!

Jaha..det är fullt upp som ni ser men jag gillar ju det,jag tycker inte om att inget ha att göra...men jag borde träna på att ta det lilla lugna!

Ska skriva någon dag om min prinsessa och hennes kamp någon dag tänkte jag måste bara bli lite piggare först!

kram från en trött Leone!